H U R : A L L T : B Ö R J A D E

 

 

Allt började när jag var sexton år. Jag var sjuk då. Jag hade allvarliga ätstörningar. Jag var förbjuden all fysisk träning. Jag var en duktig tjej. Allt jag gjorde gjorde jag bra. Men jag hatade mig själv och var livrädd att alla andra skulle tycka lika illa om mig som jag själv gjorde, därför gjorde jag mitt bästa för att bli omtyckt av alla. Jag vantrivdes i min kropp. Jag orkade ingenting och jag hade ständigt ont. Jag var alltid yr. Min kropp gjorde aldrig som jag ville, och den gav mig bara ångest.

Jag var som sagt sexton år, och jag mådde inte bra…

Det var min pappas ide att jag skulle börja med yoga. Han arbetade som sjukgymnast, och han hade hört talas om att yoga skulle vara bra för tjejer med ätstörningar. För kroppskännedom, acceptans och avslappning. En dag kom han hem från jobbet med en artikel om ätstörningar och yoga. Bara någon dag efter had han köpt ett gymkort till mig på byns enda gym. De hade yoga varje tisdag klockan 17. Han köpte ett klippkort till mig, och han såg till att jag kom dit, vecka efter vecka.

Jag gillade lugnet jag möttes av i yogasalen. Jag gillade instruktörens lugna, harmoniska röst. Jag gillade musiken. Jag gillade att det var mörkt med tända ljus. Jag gillade stämningen. Jag gillade allt.
För första gången på länge kände jag mig trygg och avslappnad. Det kändes som att komma hem.

Jag fortsatte med yogan i den utsträckning min kropp tillät. När jag orkade började jag försiktigt med mer. Jag blev så småningom friskare, och mycket i mitt liv förändrades. Men yogan, den höll jag fast vid.

När kraven jag satte på mig själv blev för höga, då var det yogan som accepterade mig.

När det kändes som ingen lyssnade och förstod mig, då var yogan den som fanns där.

När jag var ledsen var det yogan som tröstade.

När jag kände mig ensam var yogan där jag fann trygghet.

När omvärlden blev för mycket, då var yogan min tillflyktsort.

Jag tog studenten och jag reste ut i världen. Jag flyttade från Skåne till Asien, till Norrland, till Europa och till nya städer.. Jag bytte liv, jag bytte stil, jag bytte umgänge, jag bytte ut det mesta. Men yogan, den höll jag kvar i.
Jag hade en dröm att själv bli instruktör. Jag ville bli lika duktig, lika inspirerande, lika bra som alla de fina yogainstruktörer som jag mött var. Jag hade enormt många förebilder, och jag önskade att en dag bli en av dem.

Precis som många andra, så trodde jag att bara jag blev en av dem, då skulle allt annat i mitt liv också falla på plats. Så enkelt har det dock aldrig varit. Efter i princip varenda klass jag höll det första året som instruktör svor jag för mig själv att det var mitt sista. Yogan hade ju alltid varit en plats av kravlöshet, fri från prestationer. Också helt plötsligt stod man där och försökte ge någonting. Det tog lång tid att hitta en identitet som yoga instruktör – ja, så lång tid att jag till slut gav upp att försöka hitta någon identitet alls. Och just i den sekunden, då blev det det mest naturliga någonsin att instruera yoga.

Yogan växer fortfarande, och jag växer fortfarande med den.

Jag började först att läsa på universitetet till sjuksköterska. Sen hoppade jag på en utbildning till poweryoga instruktör. Sen kom jag in på läkarprogrammet i en annan stad. Så fick jag sluta på instruktörsutbildningen. Jag hade då turen att få gå som lärling till en mycket duktig yogalärare, och jag fick lära mig mycket av henne. Sen fastnade jag för ashtanga. Så tog jag ett uppehåll med mina studier och utbildade mig till ashtanga instruktör i Indien. Sen fastnade jag för Yin. sen fortsatte jag mina studier. Också började jag intressera mig för all forskning som gjorts på yoga de senaste åren. Också anmälde jag mig till ännu en instruktörsutbildning, i Medicinsk yoga….

En ganska brokig väg. Fördelen med att aldrig ha fastnat i en speciell skola i yogan är att jag alltid varit flexibles och anpassat yogan efter mina behov, istället för att försöka anpassa mina behov efter en speciell skola. Det är också det jag försöker ta till vara på när jag instruerar och inspirerar om yoga – att anpassa yogan efter var och en. Jag ser också själva processen yoga som något betydligt större och djupare än en speciell stil. Yoga för mig är hur man gör något, inte nödvändigtvis vad man gör.

I efterhand har jag insett att det inte bara var rummet, musiken och yogainstruktörens mjuka röst som fick mig att känna mig hemma, den där första yogaklassen som jag hamnade på. Nej, känslan av att komma hem och finna trygghet, var en känsla som byggdes upp inuti mig. Sedan den första dagen har yogan – på ett eller annat sätt – följt med mig genom livet. Yogan har lärt mig mycket, men framförallt har den lärt mig att lära känna mig själv.

Mitt mål är att nu få hjälpa andra, som precis som jag  kämpat med ätstörningar, dåligt självförtroende och självdestruktiva beteenden. Jag önskar kunna hjälpa medmänniskor och patienter på samma sätt som jag själv blivit hjälpt – med redskap att hjälpa sig själva.

Jag tror att yogan har en enorm potential, det har den åtminstone haft för mig.

Det är därför jag skapat den här hemsidan. Det är därför jag tjatar på folk att komma på mina pass. Det är därför jag lever för yoga.

 

Namaste

 

/Elin

namaste3

Kommentera