19191060_10155217872130155_423700039_n

Meningsfull yoga

Ända sedan min första kontakt med yogan för mer än tio år sedan har jag vetat precis vad jag vill göra. Jag har haft en stark vision, om att en dag få hjälpa unga flickor och pojkar som känner sig vilsna i världen, att genom yogan bli trygga i sig själva och våga säga ja till livet. Att få nå ut med yogan till de som – enligt mig – behöver yogan allra mest, har varit min största dröm.
I måndags gick stora delar av den drömmen i uppfyllelse. Det, för mig, känns så otroligt värdefullt. I måndags öppnade vi upp dörrarna för första gången, på psykiatriska rehabgruppen, och lät en liten grupp ungdomar få ta del av yogan. Värmen i mitt hjärta, att se en liten ljusglimt tändas i ögonen hos dessa sköra ungdomar, är så enorm. Att få se blickar resa sig från att stirra ner i mattan till att faktiskt titta upp, att få se spända axlar slappna av, att få se andetagen gå från korta och ytliga, till långa och djupa. Att få se små försiktiga leenden, och möta blickar där en liten ljusglimt just tänts – det är för mig den finaste gåvan.
Detta är ett litet steg i rätt riktning. Modiga enhetschefer, frivilliga, eldsjälar – TACK. Att få möjligheten att sprida yoga till de som verkligen behöver den. Att få dela yoga med de som befinner sig där jag själv en gång befann mig. Att få vara delaktig i deras väg mot en djupare förståelse om sig själva, en bättre relation till sina egna kroppar, en djupare kärlek till sig själva och livet.
Det krävs så lite, och effekterna blir så påtagliga, så stora och kanske till och med hållbara. Trots knappt inga resurser alls, ett alldeles för litet rum, enkla yogamattor, en lånad stereo, personal som jobbar obetalt, men ändå. Det här är precis det vi behöver göra för att nå en förändring. Mod, tillit och öppenhet.

I sommar kör vi sammanlagt 5 tillfällen, samma upplägg. Vi börjar där. Och kanske, kanske sår vi ett frö till förändring – fortsatt yoga inom psykiatrin och inom andra delar av vården, men viktigast av allt i dessa flickors liv. Små, små steg….

Kommentera